Första gången på skidor...



Jag är från Skåne och vi är väl inte kända för att vara några stjärnor i skidbacken. Visst, om man fått lära sig redan som barn, kan man nog ha bättre chans att bli duktig, men att börja i vuxen ålder är sannerligen inte lätt, det fick jag bittert erfara...
 
Tog mod till mig och beslutade mig mig för att följa med till Lindvallen i Sälen. Eftersom jag sällan utsätter mig för kyliga temperaturer upptäckte jag att det var mycket som skulle handlas. På den tiden var det inte hippt med hjälm och eftersom jag kände mig hipp, skippade jag den...ett misstag kan jag säga.
Underställ var nästa ting att inhandla. Fick hela tiden höra att ett brynjeställ ska man ha, den håller kroppen varm och go. Själv kände jag mig som en uppstoppad julskinka i munderingen, men brynja fick det bli!
 
Dax för bilresa, rumpan domnade av redan i Markaryd och i Jönköping undrade jag om vi inte var framme snart (tålamod har väl inte varit min starkaste egenskap). Men efter ett antal pauser, några dreggliga sömnstunder och massor med massage av skinkorna var vi då äntligen framme. Synen som mötte mig när berget tornade upp sig var hiskelig.
-Dit upp ska du imorgon, fick jag höra.
-Aldrig i hela mitt liv, svarade jag i en hysteriskt pipande röst.
 
Provning av pjäxor, fick cellskräck, ska de verkligen vara så hårda? Och vad löjlig man ser ut när man går i dem.
Liftkort, ett kort man spände fast i jackan, för att sedan dra den till liftstationen och in i en manick...jag trasslade fast mig i bandet första dagen...
Barnliften, en stång med knapp på man skulle vifta tag i alldeles själv, alla klarade det själva, jag och alla 50 barnen i kön...ok, jag hade väl lite problem.
Ankarlift, hujedamig, påstigning gick väl bra, där fick man ju hjälp. Avstigning på halva vägen var BETYDLIGT knivigare. Det gick inte att prångla sig ur systemet utan att ramla. Fastnade först i jackan, sen fick jag liften i knävecket, fortsatte på ett ben ett par meter innan liften satte sig vid hälsenan, fortsatte ytterligare några meter innan jag lyckats sprattla mig ur det hela, lite buttrande och muttrande över att de kunde ju byggt ett enklare system...
 
MEN, nu var jag åtminstone uppe i backen, hu vad brant den var (blå backe). Fick lite instruktioner som tydligen inte fastnade, då jag enbart fokuserade på att överleva.
 
Stod i startposition à la Stig-Helmer, kände mig fånig när små kroppar iklädda enbart hjälmar till synes susade förbi mig i en hastighet motsvarande EU moped.
-Kan de, kan jag, tänkte jag och tog sats. Farten ökade efterhand och min skräck med den. Nu var jag uppe i en hastighet som gjorde att hjärnan la av, jag fattade inte hur jag skulle stanna, hjärncellerna hade gått på lunch. I sidan på backen var det uppplogat en fin liten vall, så man inte skulle komma ur kurs vill säga. Det var bara det att den vallen inte stoppade min mastodontfart. Jag for igenom den som ett bowlingklot tar sig igenom en bunt tomma petflaskor...tur där var ytterligare en vall...
Jag förvandlades nu till en bunte tomma petflaskor, for upp i luften åt ena hållet, skidorna löste ur och for åt höger och vänster, min mössa for till långtbortistan och jag lyckades även tappa stavarna, kraschade tillslut i den mysiga vallen med ansiktet nedåt!!! Det var i detta skedet man insåg att en hjälm inte vore så dumt...
Sakta med säkert gick jag igenom kroppsdelarna, har jag ont någon stans? Nä, inte alls, vad skönt, då var det inte så farligt.
Vände mig långsamt om på rygg och upptäcker att jag i detta skede ligger precis under där sittliftarna går. Ett par ungdomar hade första parkett till min föreställning och givetvis fick jag applåder...
 
Resten av veckan hittade man mig i after-ski baren...
 
 
 
 
 
 

Degraderad från cool till pinsam på två sekunder...

Jag och dottern tar en tur med bilen i byn. Vädret är ljuvligt och bra musik spelas på radion. Så dyker en härlig dunkadunkalåt upp på radion och jag ökar volymen tills den nästan når gränsen till att spränga högtalarna, nästan.
Givetvis sjunger jag med i högan sky...låten är bra, vädret kanon, jag mår toppen, varför inte menar jag...?
Vi kör förbi ett par ungdomar som är några år äldre än dottern, jag känner mig hur cool som helst när vi susar förbi dem med dunkande bil...är på väg att ge henne en highfive, men ser då att hon nästan krypit ner på golvet...
 
Hon hade inte upplevt denna händelse på samma sätt som jag utan tyckt alltihop varit enormt pinsamt, speciellt när ungdomarna tittat på oss....
 
Jaja, jag blev alltså degraderad från att vara en extremt cool mamma till en extremt pinsam mamma, bara på några sekunder...
 
Jag tycker fortfarande det var roligt....och coolt ;)

Bröllopsdag...

Käre nån vad tiden går. Idag för 11 år sen sa jag ja till min drömprins. Tänk att kärleken kan leva vidare så starkt efter alla år.
 
Vi firade inte på något speciellt sätt (förra året var vi utomlands och ungefär alla andra år har han helt enkelt glömt bort det). Åt tacotårta och öppnade en flaska vin som jag förmodar var av finare kvalité (där kan nog svärmor och svärfar bedöma bättre än oss) men det smakade gott, kändes fylligt och fick oss att bli smått nostalgiska. Vi tog fram alla våra album där vi samlat alla minnen, från start till mål. Vad kul att vi tagit foton på allt, svensexa, möhippa, planering med svärisarna och mina föräldrar, förberedelser med utsmyckning av bord och alla blommor. Min ena syster gjorde min brudbukett, sååå fin. Vi tog foton direkt från att både jag och mannen vaknar och under heeeela dagen. Han var med sin bror och klädde på sig, drack champagne och bara var så snygga, båda två! Jag var hos frissan, drack champagne, min mästare till kusin sminkade mig och sedan träffades vi alla hos min andra syster.
 
Traditionell vigsel i kyrkan, jag känner mig som en prinsessa, lycklig som en tornado på en campingplats (lånat citat från Bärgarn). Efteråt fest med alla släkt och vänner, helt fantastikst att alla kunde komma.
 
Med andra ord - ett sagobröllop! Varje år återupplever jag det i minnet tillsammans med min man!
 
Och ni vet väl:
 
"störst av allt är kärleken" ?
 
 
 
 
 

Liknande inlägg