En helt normal dag i mitt liv...

 
 
Högsässongen är igång och värmeböljan har satt klorna i byn. Det är extremt varmt denna dagen och kunderna i butiken var lika många som autografkön till Ola-Conny och Morgan i Ullared.
 
Efter en intensiv förmiddag tog jag en välförtjänt lunchpaus. Gick en liten promenad för att rensa huvudet lite. Tempot var tvunget att vara lågt då vädret inte tillät hastiga rörelser då man skulle smälta bort snabbare än en Ottoglass i öknen. Blir omkörd av två glada cyklister. Pang, så for en av dem ner i gatan med huvudet före. Eftersom jag var så nära dem och såg crashen kände jag mig tvungen att gå för att titta om allt gick bra. Det gjorde det inte! Jag fick snabbt agera sjuksköterska och springa efter handdukar, blöta papper och plåster, då mannen såg ut som någon tagen ur en skräckfilm. Svetten forsade men i detta skedet brydde man sig inte så värst om det. Mannen var i dåligt skick och behövde vård. Ambulans ringdes men han skulle absolut inte med den! Vi lyckades få stopp på blödningarna och han satte sig på cykeln och cyklade vidare... I efterhand fick jag veta att han var amerikan och hade spelat som proffs i NFL och jobbat som fallskärmsjägare, så detta var ju ingenting för honom. Säg det till min extremsvettiga och darriga kropp!
 
Tillbaka på jobbet igen! Känner mig fortfarande lite disträ efter bravaderna, men butiken är full med kunder så det är bara att hugga i. På avstånd ser jag att postmannen är på ingång, kanon då vi väntar en beställning broschyrer! Han har varit inne i butiken ett par gånger, så jag känner numera igen honom, trots mitt lite svaga ansiktsminne.
Fick en kund innan postmannen hunnit komma in. Han ville ha en karta som var slut i butiken, men jag bad honom vänta kvar, så skulle jag bara springa upp på ovanvåningen och hämta nya. Vänder mig hastigt om för att göra detta, störtar rakt in i två enorma bröst. En bastant kvinna hade smygit sig in bakom mig. Bad om ursäkt och drog mig upp efter kartor till min kund. Hämtade ett gäng och kom ner i butiken igen och sökte efter ett bekant ansikte i folkmängden för att visa kartan. Vecklade upp den och började förklara (på engelska) hur kartan är upplagd och lite förslag på vilka turer som är trevliga. Mannen med det bekanta ansiktet såg lite konfunderad ut men jag tänkte att han är väl varm och låg av värmen som alla vi andra. Sen ser jag en konstig manick han har i handen, en apparat man ska skriva sin signatur på när man får en leverans broschyrer. Hann snabbt fundera på varför en turist har en sådan innan jag kom på att postmannen var ju på ingång för 1 minut sen. Mannen med det bekanta ansiktet var alltså inte min engelsktalande turist utan postmannen...
Jag signerade snabbt och letade vidare efter min kund, som stått bakom mig och begrundat allt...
 
Skäms som en hund och kravlar obemärkt tillbaka till min stol, eller kanske inte så obemärkt förresten, lyckades såklart trampa en dam med flipflopsandaler på tårna...
 
Annars har det gått riktigt bra för mig idag...

Jag kommer fortsätta förstöra miljön...

 
Det var vackert väder. Cykeln är pumpad och jag var för en gångs skull klar i god tid på morgonen. Idag hinner jag cykla till jobbet! Jag ska t.o.m. cykla inom affären för att köpa mig en lunch. Bra för mig själv och bra för miljön. Hejja mig!
 
Sagt och gjort. Hoppade på cykeln. En liten miss var att ha en vid och lätt kjol på sig, då motvinden gjorde sig påmind och jag bjöd byn på en knallvit rynkig otränad rumpa. All min beklagan till de som såg.
 
Några hundra meter bort får jag syn på min far, som kom körandes mot affären. Eftersom jag var ute i så god tid ville jag hinna ikapp honom för att småprata lite. Trottoarkanten var ganska hög, men jag kände mig lätt i knäna och mjuk i kroppen, så det skulle jag lätt kunna parera. En mikrosekund innan kanten kom slog det mig att jag inte är ute med en terrängcykel och far utan en modell mer lik kärringcykel, men då var det för sent...
 
Hoppsan, kanten var kanske liiite högre än vad jag föreställt mig, men det gick hur bra som helst, landningen var lite hård bara....så pass hård att hela min stålcykelkorg for i backen och lade sig strategiskt mitt på gatan. Snablar, där är det inte jättebra om den ligger tänkte jag, så jag skyndade mig snabbt över, för att stanna cykeln och hämta korgen. Trafiken var ganska tät, så jag skyndade mig som bara den. Gled lätt och grasiöst av cykeln, utan att visa rumpan, MEN när jag satte ner foten på marken tog mitt grasiösa flyt slut...platta basketkängor och asfalt är ingen bra kombination om man ska försöka stanna sin galopperande cykel.
 
Som en komet dök jag ner i asfalten med cykeln tätt efter...Hela världen stannade, eller åtminstone alla bilar runt omkring mig. Fast vad hade de för val, jag blockerade ju halva vägen. Många vänliga gick det bra frågor fick jag. Ja, det är inget fel på mig sa jag utan att vilja känna efter, jag ville bara snabbt komma därifrån juh.
 
Kraaaaaaaas, rasp och skraaap hörde jag bakom mig. Jag var inte sugen på att vända mig om för jag anade vad som hade hänt. Någon hade givetvis kört på mig cykelkorg och drog den med sig under bilen. När han insåg att han kört på något, tvärnitade han och började backa, men samma krasande, raspande och skrapande ljud som följd. "Det här blir dyrt" hann jag tänka innan de båda steg ur bilen. Jag väntade mig skäll, men de var snälla och mer bekymrade över hur det gått för mig. Cykelkorgen lyckades de lirka ut från bilens underrede, den hade numera en spännande icke fungerande form. Jag berättade att jag stannade för att hämta cykelkorgen så att ingen skulle köra på den, men så ramlade jag. Han sa att han tittat på mig när jag ramlade och såg inte korgen. Snacka om moment 22!
 
Tog med mig min vingliga korg och jagade ifatt min far. Skällde på honom och sa att det var hans fel att korgen såg ut så här då jag bara ville säga hej till honom. Med glimten i ögat och med ett varmt skratt sa han "hej hej" till mig, men erbjöd sig att ta med korgen och slänga den.
 
Tiden hade rusat iväg, nu var jag inte ute i så god tid längre utan fick skynda mig till jobbet.
Och inte fick jag någon lunch med mig heller...
 
Cykla är skit, jag kommer göra som jag brukar, fortsätta ta bilen till jobbet!
 
 

Ursäkta, jag SÅG inte...

Jag har nog ett av världens roligaste jobb! Jobbar på turistbyrå, där man får träffa folk i alla möjliga former. Ingen dag är den andra lik och det är precis vad jag gillar...
 
Högsässongen kommer farande i raketfart. Detta året har vi flyttat på oss för att göra oss mer lättillgängliga för turisterna. Ett mycket bra drag, då vi redan nu märkt mer än en 4-dubbling av besökare! Jättekul och härligt tycker såklart jag, men med 4 gånger så mycket kunder än vad man är van vid under en dag, kan det komma tillfällen då hjärnan inte hänger med riktigt...
 
Det var en liten mellandag. Jag och min kollega skötte ruljansen. Vid lunchtid kom den väntande ruschen. Vi servade kunder allt vi kunde. Jag hade ett gäng tyskar hos mig. Koncentrerade mig på att göra mig förstådd på tyska och på att de skulle få all hjälp de ville ha. Butiken var full med kunder, härligt! In kommer ett pensionärspar, mannen i paret hade sådana gåstavar, som var och varannan pensionär går med nu för tiden. Mitt i mitt tyskpratande avbröt de mig och frågade om det fanns en toalett hos oss? Vi har en superfin handikappsanpassad toalett hos oss, men som vi är lite sparsamma med att låna ut, då den inte egentligen tillhör oss. Vi hänvisar alltså alltid, såvida det inte är någon som kommer i rullstol, till toaletterna utanför, en trappa ner. Ganska skabbiga om jag ska vara ärlig.
Jag sa alltså till paret att javisst, visst har vi det, en trappa ner där ute runt hörnet. Sen tog jag mig an mitt tyska par igen.
 
Plötsligt ser jag hur min kollega rusar ut ur butiken som om det vore slutrea på Lindri. Vad tog det åt henne, hann jag tänka, men funderade inte så mycket på det. Mina tyskar är jättenöjda över min service :)
 
Tillbaka kommer min kollega med det äldre paret där mannen går med stavar i släptåg. Lite snabbt hann jag fundera om de glömde fråga någonting, men sen förstod jag syftet. Mannen med stavarna var stenblind! Det var inte gåstavar han hade, det var en blindstav. Att skicka ner honom i källaren var kanske inte mitt bästa drag i livet?
 
När jag insåg mitt misstag ville jag rätta till det hela, men ett uttryck som "ursäkta jag SÅG inte" var kanske inte så passande...???

Liknande inlägg