Skulle bara kolla lite...

 
 
 
Skulle hämta sonen på dagis. Vi travade tillsammans ut till parkeringen. Där ser jag till min fasa att jag fått en ful bula och repa på bakdörren på ena sidan. Muttrande och svärandes går jag fram emot den och tycker att det är för taskigt att ingen säger nåt när man orsakar detta någon annans bil. För att se om repan gick bort, spottade jag på fingret och gnuggade på den. Nä, det var ju själva f*n, hur mycket jag än spottade och gnuggade gick den inte bort. Suck!
 
Hör en lätt diskret harkling bakom min rygg och en röst jag inte känner igen...."Du....det där är min bil", säger rösten som förmodligen kom från en ny vikarie. "Har du en likadan, eller?"
 
Plötsligt kände jag mig som en inbrottstjuv som blivit upptäckt. Tänk om hon trodde jag försökte sno bilen, eller att det var JAG som orsakade repan??? Lite torftlig som Mr Bean försökte jag förklara att jag bara såg en bula och med ett nervöst fnitter förklarar att jag visst råkade ha en precis likadan bil som henne, "jamen titta, där står den ju"... När jag märker att samtalet blir lika tyst som ett eko i rymden, säger jag: "Åh vilken tur, då var det inte på min bil det var en bula". När jag hörde mig själv säga de orden insåg jag att det inte var så ödmjukt sagt. När hon säger att det var ju tur för mig, kände jag att jag ville säga något snällt igen. Ordet "beklagar" kom ur munnen...
 
Insåg att jag kommer inte få något vettigt sagt, utan tog sonen i handen och föste in honom i min prick likadana bil och körde därifrån hoppandes på att vikarien fått jobb någon annan stans...
 
 

Leva livet på Liseberg...i ur OCH skur...

 
För att undvika fjolårets folksamling på Liseberg valde vi på vinst och förlust att lägga besöket redan i början av juni månad. Vädret hittills har varit mer eller mindre av skitkarraktär och med mindre gott mod tittade vi på väderprognoserna när det närmade sig.
 
Vi lyckades välja årets hetaste dag! Klockan 10:45 stod jag och sonen först i kön till Rabalder, vilken är Balder (läääskig bergochdalbana) för en 4-åring. Spänd av förväntan och frustrerad varför det var en låst grind framför oss, hoppar han upp och ner och frågar 15 gånger i minuten när de öppnar. Värmen eskalerar och jag börjar undra varför jag inte packade någon solkräm med mig, men svaret var helt enkelt "vem kunde ana att det skulle bli så in i h)/%#%e varmt i Sverige i juni månad?". En snäll mamma såg vårt dilemma och gav oss rödspättor lite kräm.
Kön bakom oss började växa, sonen ville ta sig ur den och åka något annat. Jag hävdade bestämt att vi skulle stå kvar, för vi stod faktiskt FÖRST i kön och hade därför FÖRSTA tjing på att välja plats = såklart längst bak i tåget.
Armbågade bort några ungar som diskret försökte tränga sig, misstänkte att de också ville ha platsen längst bak.
 
Grinden öppnades, vi gick lugnt och stilla framåt längst gångarna, brett såklart så att ingen skulle tränga sig framför oss....av ren trots gick jag lite extra långsamt...fniss. Framme vid grindarna till tåget tog vi plats...en flicka modell snorkmaja trodde hon kunde krypa under armen på mig och flytta på sonen för att få vår plats, men se...hon muckade med fel mamma.
 
Nästa attraktion var Kållerado. En attraktion man mer eller mindre blir dränkt av. Man skriker hyseriskt när vattnet kommer, men skulle man mot förmodan inte bli blöt, blir man besviken, speciellt när solen gassar som värsta ökenvädret.
Det där med att undvika folksamlingen var en miss. Även i början av juni månad var det mycket folk. Stod i kön till Kålleradon, fler än vi hade samma förhoppning om att få svalka sig. Jag och tre av barnen i sällskapet ställde oss i den långa kön. En kvinna svimmade och jag hoppade in och agerade lite sjuksköterska, baddade henne med kallt vatten och kylde hennes handleder i drickfontänen. Barnen ringlade sig vidare i kön, medan jag kände mig tvungen att stanna kvar hos damen. När barnen nästan var längst fram i kön, kände jag att jag hade hjälpt tillräckligt och haffade någon annan som jag tyckte kunde hjälpa till...jag skulle ju åka Kållerado!
Dottern svettades och klagade över detta och sa något i stil med "det är nästan så man önskar att det kom lite regn". De orden önskade jag att hon aldrig sagt...
 
Molnen började hopa sig, men vad brydde man sig om det? Det var ju så varmt, så det var bara skönt med lite skugga. Sällskapet delade på sig, jag och sonen gick bort mot barnkarusellerna och resten av gänget gick mot lite värre karuseller. Vi bestämde en plats vi skulle mötas efter vi åkt på var sitt håll. Sonen for iväg mot sina äventyr och jag raskt efter. De andra hade redan gått åt andra hållet. Han valde en karusell men den hade ganska lång kö, så vi beslutade oss för att ta en annan karusell först för att sedan återkomma till denna. Kände en regndroppe, den karusellen sonen valde hade köbildning under tak, passande tyckte jag så vi styrde vägen dit. Regnet tilltog och kön gick långsamt framåt. Bra! tänkte jag, ju längre vi står här under tak, desto mindre tid behöver vi spendera i regnet. I samma veva kom jag på att alla paraplyer, regnkläder, extrakläder, mobiler och pengar ligger i en väska som det andra sällskapet har! Jag står i ett linne och börjar tycka det blir lite kyligt allt eftersom regnet tilltar. Blixtar och dunder kommer från ingenstans, himlen öppnar sig fullständigt, jag har inte sett så mycket regn sen urminnes tider. Som tur är står vi mitt i smeten av kön under tak och jag är så tacksam att kön rör sig långsamt. Sonen är inte lika glad däremot. Han är inte känd för att ha något vidare tålamod, så han undrar om vi inte ska få åka snart. Jodå, säger jag lite halvt glatt, men jag menar för allt i världen inte det. När högtalarrösten säger att de just nu har tekniska problem för att det regnar för mycket, bröt sonen ihop! Han kom på att han ville ha sitt paraply NU! Jag försökte förklara att vi inte vet var pappa är någonstans och att vi inte kan gå iväg från taket för att det regnar så hemskt...Spelar ingen roll! Han vill ha sitt paraply nu och skulle bara UT i regnet. Jag står alltså i mitten av ett kösystem med forslande regn runtomkring oss, samtidigt som jag har en hysteriskt ylande son hängandes i knävecken...går det att tänka för huvud taget då?
 
Jag väljer att tänka bort ylandet ett par minuter för att hoppas på att skuren bara lättar, men den håller ihärdigt på. Funderar på var resten av sällskapet är. Är de kanske redan på platsen vi hade bestämt, eller står de också och skylar någonstans? Är de oroliga för oss, borde vi ta oss dit nu?
Ylningarna tilltar och jag känner att vi måste göra något. Jag tänkte att om vi springer zickzack mellan stånd och restaurangtak, borde vi inte bli så himla blöta, utan kan ta oss till platsen vi bestämt utan större besvär....vilken planet är jag uppvuxen på???
 
Tar sonen i handen och inser ganska snabbt att han inte kan springa lika fort som jag. Drar i honom så han liknar en flagga i storm hängandes efter mig. Ylningarna har inte minskat om man så säger...
 
Vi tar paus vid ett spelstånd. När någon frågar mig lite halvsnorkigt och jag tänker spela (han menade nog att jag skulle flytta på mig om jag inte hade för avsikt att medvetet spendera pengar för att vinna ett gigantiskt choklad jag ändå inte tänker äta upp) tog jag sonen i famnen och sprang mot nästa skydd. Knuffade nog till några under min färd, det lät så på ljuden och meningarna de ropade efter mig, men de hade regnponcho på sig, så jag brydde mig inte om det.
 
Då var man framme vid träffpunkten. Givetvis var INTE mitt sällskap där!!! Sonen ylar ännu mer nu, för att är plaskblöt från topp till tå och fryser så han hoppar. Jag försöker tänka...vad ska jag göra? Sonen fryser så han skakar, vi har inga kläder eller paraply, ingen mobil så vi kan ringa efter pappa och inga pengar så vi kan köpa poncho eller något annat värmande. Jag frågar en kvinna om jag får låna hennes telefon och bara snabbt ringa efter undsättning. GIVETVIS svarar INGEN! Sonen skakar tänder så det hörs. Jag tar under protester av hans genomblöta tröja, men då ylar han om möjligt ännu mer. Tankarna far i skallen, jag har bara ett tunt linne på mig, det är inte så farligt blött, min son är plaskblöt och fryser, vad göra? Tittar mig omkring och tänker "Ah vad fan gör man inte för sina barn?" och sliter av min tröja och sätter den på sonen.
Jag står alltså på Liseberg tillsammans med hundra andra som försöker skyla regnet i bara BH! Min hy liknar en puckelpistbana, för nu fryser jag också, och det rejält! Damen med telefonen ser mer och mer bekymrad ut och jag ser hur hon ringer och ringer...hon berättar sen att hon försökte få tag i min man men inte lyckats. All heder åt henne <3
 
Jag vet inte hur länge vi står där och dividerar, men snart börjar regnet lätta och vi ser vårt sällskap komma gående! Glada och torra! Mannen ler mot oss en mikrosekund innan han ser våra uttryck och när jag bara grabbar tag i väskan han så glatt bär på och drar med sonen till toaletterna, frågar han inte ens var vi skulle. Tror han förstod. Extrakläderna på sonen var på, han var torr och glad igen. Själv hade jag inte packat några extrabyxor av den enkla anledningen "vem kunde ana att det skulle bli så in i h)/%#%e regnigt i juni månad?" Vi gick tillbaka till sällskapet och DÅ ser jag mannen ta upp sin telefon och kliar sig i huvudet lite, för någon han inte kände hade ringt till honom 8! gånger!
 
Molnen skingrade sig och mitt humör steg allteftersom gradantalet också gjorde det. Snart var det varmt och skönt igen och vi fortsatte våra äventyr ända fram till stängning!