Jag KAN detta, jag är INTE nervös...

I början av året fick jag frågan om jag kan tänka mig att guida ett par gånger under sommaren. Det skulle vara en speciell guidning med liveinslag, där karaktärer från förr dyker upp när man minst anar det. Detta lät spännande så jag tackade ja ganska omgående. Planeringen var därmed i full gång.
 
Kristianstad fyller 400år i år och detta skulle firas hela året och främst med pompa och ståt i 3 härliga dagar i maj. Man hade planerat dessa festligheter i flera år, så förväntningarna var stora. Det svenska kungaparet skulle komma och kungen skulle hålla tal till folket i Kristianstad. Vädret bidrog med sitt bästa och festen var igång. Hela staden var på fötter och stämningen var så härlig, jag ryser nästan när jag tänker tillbaka, vilken folkfest! Överallt firade man på sitt eget speciella sätt vår vackra stads födelsedag. 
 
Kungaparet åkte förbi vårt jobb, men trots att jag ställde mig på en stol, fick jag inte ens en skymt av dem. Besvikelsen var stor, jag hade tänkt skryta för mina barn att jag sett dem, men gick alltså bet på min tanke...
 
Klockan närmar sig 16:00 då jag ska ge mig ut på den första guidningen i skarpt läge. Mina ben gör ofrivilliga rörelser och jag har ständigt ryckningar runt munnen och känner för att fnittra hela tiden...jag är nervös.
Känner mig som en blodhund som pinkar revir hela tiden, då jag ständigt behöver springa och skvätta av mig på toa. Tar mig en sista titt i spegeln, ser till att hedsetet sitter på ordentligt, att jag knäppt gylfen och inte har persiljekvistar mellan tänderna. Tar ett djupt andetag och muttrar ett mantra i Stig-Helmer klass...."jag KAN detta, jag är INTE nervös"... Ok....showtime.
 
Eftersom denna guidning inte var bokningsbar visste jag inte vad jag hade att vänta. Jag trodde på en grupp på ca 30 personer, men ramlade nästan baklänges när jag gick ut till folkmassan! Skulle alla dessa gå med mig? Kände mig som en babianunge som ville springa tillbaka till mamma och gömma sig i hennes famn. Det gick inte att räkna folket, men tippar på ca 80st.
 
Mitt Stig-Helmer mantra dök upp i huvudet, och modet kom tillbaka. Då var vi igång!
 
 
Jag ställde mig själv och hela gruppen i hörnan av Torget och berättade det jag skulle. Detta går som en dans, tänkte jag, men hann knappt tänka klart tanken innan överraskningarna började...
 
Mitt i pratet dönar en gigantisk symfoniorkester igång och trots mitt hedset och högtalaranordning lät jag som en fis i rymden. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte vänta ut dem, de ska ju säkert spela 30 minuter från nu. Fick ta ett snabbt beslut och flytta gruppen en bit bort. Puh, problemet löst.
 
Jag babblar vidare. Min kollega som gått med mig och rekar rundan under tiden smyger upp till mig och berättar att vi kan inte ta den rundan runt kyrkan som vi planerat, då kungaparet är i kyrkan och Säpo har spärrat av vägen. Snabba beslut igen, men ganska enkla, då vi bara tog andra hållet. Ståtliga herrar i kostym och mörka glasögon står i givakt och granskar oss. Jag vinkar glatt och tänker att det måste vara varmt att gå i kostym i denna hettan. Får ingen vink tillbaka, han tar upp sin komradio istället och mumlar något om att jag ställer en guidegrupp på gräsmattan, de får stå kvar här. Plötligt hade vi Säpokillar runt oss, men lika glad var jag och pratade vidare. Mitt i pratet börjar kyrkklockorna ringa och min röst blev på nytt som en fis i rymden. Som tur var hade jag inte mycket kvar att säga. Plöstligt vändes alla huvuden mot kyrkingången och alla stressar med att ta upp kameror och telefoner.
-Ska de redan fotografera mig, hann jag tänka? Vi har ju precis börjat. Inser dock ganska snabbt att det inte var mig de var intresserade av. Kungaparet passerar nämligen 10 meter från oss och Säpo har spärrat av hela gräsmattan, så ingen mer än vi får stå här.
 
 
 
Folk var saliga av lycka! Jag med, nu kunde jag äntligen skryta för mina barn. Vinkade på drottningen och fick en vink tillbaka, ingen Säpostelhet där inte.
 
Nöjda gick vi vidare på vår vandring. Vinkar på det lilla turisttåget, som tar folket med på en liten rundtur runt stadens vackra gränder och tycker att idén med ett tåg i staden är kanon. Detta tyckte jag fram tills det blev krångel. Mitt på gågatan har vi nämligen en filmscen som är väldigt uppskattad. Jag tittar nöjt på hur våra skådespelare roar publiken, men hör i bakgrunden hur det förbannade tåget närmar sig. Paniken stiger, ännu en gång, snabbt beslut. Jag springer iväg och lyckas stoppa hela schabraket. Stöddig som få går jag tillbaka, för vem lyckats stoppa ett tåg liksom...?
 
Tåget kör förbi och vi traskar vidare. Ställer oss på Lilla Torg och börjar prata, hann nog säga en halv mening, sen drar en marschorkester igång med sina taktfasta melodier....gissa vad min röst blev som....?
 
Suck, snabba beslut, hjärnan är överkokt, kan jag tänka över huvudtaget? Drar gruppen åter igen iväg från ljuden.
 
Efter detta fortgick vandringen utan besvär och efteråt fick jag varma applåder från en grupp som tyckte tillställningen var fantasktisk med alla händelser och speciellt VIP-titten på kungaparet.
 
Efteråt landade jag som en geléfisk i stolen jag stått på utan att se kungaparet och kunde konstatera att jag gjort en ganska ok insats...