Jag KAN flyga, jag ÄR inte rädd...

 
En av mina största nervösögonblick i livet är jag ska flyga, ändå envisas vi med att åka utomlands varje år.
 
Jag börjar med att packa och skriva listor en månad i förväg, allt för att känna mig så förberedd som möjligt. När dagen kommer, går vi upp mitt i natten, som vi alltid får göra. Frukost är inte att rekomendera åt min nervösa mage.
Barnen väcks och är pirriga inför resan, jag är också pirrig, fast på ett annat sätt, men det berättar jag inte.
Vi närmar oss det gula komplexet med ett torn i mitten, även kallat Sturup (eller Malmö Airport nu för tiden).
 
Hela kroppen skakar av nervositet och vi ställer oss i kön till incheckningen, försöker verka oberörd att ungefär en miljard människor står före oss och tydligen skall med samma plan. Hur ska vi alla få plats? Hur ska allt bagage få plats? Hur ska planet kunna lyfta med alla dessa människor och allt bagage?
 
Vi närmar oss den flinande tanten i disken, hur kan man vara så pigg, glad och uppsminkad så tidigt på morgonen?
Nästa sak att bli nervös för är om väskorna väger för mycket. Packade jag ner för mycket i alla fall (svar JA, på den frågan)?
Puh, det gick bra! Väskorna är borta, nu ska man igenom säkerhetskontrollen. Innan de nya reglera infördes där man inte får ta med sig någon flytande vätska i förpackningar mer än 1dl, var det inte problem att ta med mig min Pepsiflaska, men nu får man inte det, och det ställer helt klart till det för mig...återkommer till det där strax...
 
Jag har tagit av mig klocka, smycken, skärp, ja allt som kan tänkas ge utslag i bågen, men likt förbannat piper det när jag går igenom och blir tagen åt sidan och visiterad som en annan brottsling...
 
Ser på när de går igenom min genomskinliga påse, den man måste använda för att ha med sig vätska mindre än 1dl. De tar upp den, vrider och vänder på den, tittar lite konstigt på varandra, sneglar lite på mig, men lägger tillbaka den igen. PUH!!! I den påsen ligger nämligen min livlina...
 
Minns ni innan när jag nämnde Pepsiflaskan? Inget konsligt med det, va? Närå, det var bara det att Pepsin var uppdrucken sedan länge, nu var den istället fylld med Jägermeister. Det är min flygmedicin (jaaa, jag vet att det kanske inte är det bästa alternativet, men det funkar kanon för mig att vara lite smålullig under start). Gissa om jag fick krupp när de nya reglerna infördes?
MEN, sen kom jag på det! Jag köper istället sådana söta små souvenirflaskor med Jägermeister istället, de är mindre än 1dl och ryms i den genomskinliga påsen...fiffigt! Jag följer reglerna, de tittar visserligen lite konstigt på mig, men det bjuder jag på.
 
Då var man inne i terminalen, barnen och mannen vill handla lite, jag följer motvilligt med för att skingra tankarna lite, men kan inte koncentrera mig, vill direkt gå till gaten, så man inte missar...
 
Får ner en macka och flygmedicin, känner att man börjar äntligen slappna av något och se fram emot resan.
 
Den flinande, pigga, glada och sminkade tanten kommer till vår gate och berättar att det är dags att stiga på planet. GULP, när alla springer till gaten, springer jag till damernas. Vad överdrivet kissnödig man blir när man är nervös!!!
 
In i planet, hittar sätet, kollar var nödutgångarna är och tar fram "safety on board" häftet och börjar lusläsa, för att sedan hänga med när säkerhetsgenomgången utförs (den gör ju inte att man blir mindre nervös direkt).
 
Planet rullar, jag tuggar frenetiskt tuggummi och sprutar näsan full av nässpray, allt för att känna mig så förberedd som möjligt. Hastigheten ökar och jag ångrar att vi inte beställde en resa till Visingsö istället...
 
På bara några minuter var vi uppe på full höjd, lampan med säkerhetsbältet släcks, alla spänner lös sig och har kapplöpning till toaletten, jag är en av dem...
 
Kaptenen gör sig påmind och berättar om vår färd, tror jag i varje fall, för jag fattar inte ett jota av vad han säger (varför får vi alltid danska kaptener?) men det spelar ingen roll, så länge han har tid att prata med oss, går allt som planerat inbillar jag mig. Han får gärna prata med oss hela resan.
 
Lite mat i magen och några zippar på flygmedicinen får mig att må som en tupp. Från att ha vägrat sitta vid fönstret vid start, klättrar jag över familjen för att titta ut.
 
Landningen går som en dans och jag sträcker på mig och tycker jag är duktig som klarat resan så bra!
 
Nu ska man njuta och förtränga att det bara är en vecka tills man ska hem igen...
 
 
 
 
1 Eva:

skriven

Haha, du Fia!
Kör med samma medicin, men brukar fixa det när jag kommit igenom. Kastar mig bort till baren. Fast sensat var det en tjänsteresa till Gotland :(

Svar: Haha, du är rolig du Eva :)
Fiasbakning

Kommentera här: